Så här såg det ut när Södra Guldheden växte fram i vildmarken söder om stan:
En Volvo, ett vattentorn, två galanta damer, året1955
Känner
vi igen bilderna ovan?
Naturligtvis gör vi det! Guldheden var ju ett fantastiskt
område att få växa upp i. Lagom stora stenhus i gult, rött och andra
sköna färger samsades
med lite högre hus och med mycket sparad natur med berg och träd,
mellan husen.
Så bra att några killar från Egons klass, Billy och Carl-Gunnar, var så kloka och initiativrika
att de började söka i gamla register efter de elever som var med och
invigde Guldhedsskolan för nästan 60 år sedan!
Och den 9 maj träffades 12 ystra
ynglingar på den gamla brottsplatsen för att se om våra bänkar, den gröna
tavlan
och tramporgeln var kvar. Det visade sig dock att man ändrat lite i
klassrummet. Men vi fick en mycket trevlig dag i skolan med nostalgi
och minnen.
Calle och Billy har ju gjort ett stort efterforskningsarbete för att
hitta alla oss som var med 1962- 64. Här kan du hämta
klasslistan (i pdf-format) om du behöver friska upp minnet på vilka skojare som var
med på tiden "det begav sig": -
Jag har väntat se´n tidigt sextiotal på klasslistan! Jag vill ha den i
bearbetningsbart Excelformat i min dator! Då klickar jag här istället:
Runt bordet från vänster: Jan
Mönell, Jan Fridén, Gunnar Svedenlund, Jan Hallén, Kenneth Arkdal, Leif
Nyman, Karl-Gustav Jansson, Mikael Heimann, Bengt Larsson, Billy
Börjesson och Lars Jönlid.
...såg inte riktigt ut som på vår tid. Då var det ordning & reda! Katedern stod i fel ända av salen och tramporgeln var försnillad.
Sällan har väl Guldhedsskolan därefter haft en sådan superklass...
Det var vårterminen 1962 som skolan invigdes och efter en
termin på Götabergsskolan fick vi komma till den nya, fina skolan! Innan Götabergsskolan hade de flesta av oss tillbringat våra
tre första klasser i Mossebergsskolan.
Vi är säkert många som funderat en del på hur det var där i
klassrummet
på den nya Guldhedsskolan - vi kommer ihåg vår specielle magister Egon och musikfröken Winters
(som pratade med en vacker, finlandssvenskt sjungande dialekt).
Vi blev ju "Egons pojkar" - på gott, och ont... Tillsynsläraren var
tuff, ibland lite väl snabb att ta till handflatan och luggning, men
oftast rättvis... Eller?
Vi kommer också ihåg maten i skolans "Bamba" som sällan bjöd
några kulinariska utsvävningar - torr fisk och potatis med läderartat
skal var väl något av det minst läckra! Men ärtsoppan var fin...
Har du något material, foton, länkar till material på nätet eller
liknande, som du vill delge dina gamla klasskamrater? Något med
koppling till Guldheden, Egon eller något annat som kan vara trevligt för oss -
"Egons pojkar"?
Hör av dig till
Billy eller Carl-Gunnar (eller undertecknad), så fixar vi det! Här finns utrymme och möjlighet att sprida sådant digitalt.
Här är några länkar till
Guldhedsmaterial på nätet:
Det händer att man kommer till en markering om att länken inte
fungerar, eller att innehållet är borta! Det kan bero på upphovsrätt
och annat krångel. Mejla mig så försöker jag hitta en aktuell länk,
eller något annat relevant material!
Vad gjorde man när man inte satt och lyssnade uppmärksamt på magister Egon i klassrummet då?
Hade man två 25-öringar kunde man sticka upp och köpa två påsar rulltårtskanter i Rulltårtsbageriet:
och hade man några kopparpengar kunde
man smyga upp till Tuggummigubben ovanför Guldhedstorget och köpa några
tuggummikulor. - Var det inte 2 öre/st de kostade? Vad jag har sett i
Google Maps måste det ha varit i källaren på Raketgatan 1 gubben
huserade med sina spänner fulla med tuggummikulor...
Men på den tiden var det icke
tillåtet att sitta och tugga tuggummi under lektionen... Att komma
in tuggande och slå sig ner vid bänken med en bakvänd keps på skallen...
- Otänkbart! Skulle förmodligen innebära två röda kinder och ömhet i tinningarna.
Ytterligare några gamla foton
Så här såg det ut innan Guldhedsskolan byggdes (bilden från 1953):
Några av
oss ägnade tid åt att läsa MAD när törsten efter kunskap blev så stor
att läxorna inte förmådde tillfredsställa den. Tja, andra får väl
avgöra om det var till gagn - eller om det varit en belastning. Jag har
hela livet burit med mig den underliga, sjuka humorn och i olika
seriösa sammanhang har jag plockat in bilder och texter i rapporter och
utbildningsmaterial. Oftast med ett leende och förnöjsamhet bland
mottagare. Hos vissa mellanchefer med prestationsångest har det dock
inte alltid fallit i god jord - vilket väl också var syftet... Nu har
jag i ett pensionärsprojekt digitaliserat de fem första årgångarna av
tidningen MAD och erbjuder dig att bläddra i blaskorna. Klicka bara på
Alfred här nedan: